En oflitig bloggare
Man kan inte påstå att jag är en flitig bloggare. Snarare tvärtom, en oflitig. Nu har jag iaf spenderat tre veckor på Mössebergs kurort, eller rehab kanske man ska säga. Det var helt underbart. Personalen var underbar, läkaren var underbar och de i vår reumagrupp var underbara. Mao det kunde inte bli bättre. Jag hoppas verkligen vi i våran reumagrupp kommer att ses igen, de var så härliga, underbara människor. Kanske tom kan ses på tre nya rehabveckor nästa år.
Läkaren var som sagt fantastisk, tror inte jag träffat på en sådan bra läkare innan, och då har jag varit sjuk sen -88. Så otroligt kunnig men också oerhört empatisk och förstående, ödmjuk och vänlig. Ja ni ser ju själva vilken bra läkare det är. Sen var han expert på att ge kortisonsprutor, och jag som har haft så ont i SI-lederna i många år, fick äntligen sprutat dom. Underbart!
Sen lyckades han lösa gåtan med min ansiktsmärta som jag haft så länge. Trigeminusneuroalgi heter det som jag har i ansiktet, inget skoj att ha kan jag säga. Det är en nerv som heter just Trigeminusnerven som ligger i kläm och ger nervsmärta. Inget smärtstillande hjälper, inte morfin eller något annat heller. Men jag har fått en ny medicin nu, som heter Hermolepsin retard. Den började hjälpa efter bara några dagar. Jag sov otroligt lite det första, på grund av att jag ”sprang” på alla aktiviteter och fick då väldigt ont i ansiktet. Så jag blev som ett vrak, antagligen därför fick jag tillbaka min kärlkramp. Har inte haft kärlkramp på flera månader. Men sömnlösheten och stressen gjorde att jag fick två lite större och en mindre. Inte skoj alls kan jag säga, men jag hade nitroglycerin med.
Jag undrar ofta varför jag liksom drar åt mig sjukdomar. Bara i år har jag fått fyra olika diagnoser, det känns jävligt ledsamt. Ingen av dem är så att säga, farliga sjukdomar. Men jag är tvungen att äta mediciner och det gillar jag inte. Jag undrar vad alla dessa kemikalier jag stoppar i mig gör med kroppen. Men jag vet inte en enda som skulle gå att tas bort, alla är sådana att jag behöver dem. Det skulle väl vara de rena smärtstillande då. Men att leva längre tid med svår smärta är mycket farligt, för man orkar inte till slut. Det spelar ingen roll hur bra man har det i sitt liv. Svår smärta tar knäcken på en.
Nu hoppas jag iaf jag ska orka julgreja med bak och mat, gillar det så mycket. Jag ska baka lussebullar, pepparkakor och ett hus såklart eftersom vi har ett litet barnbarn nu. <3 Jag tycker väldigt mycket om att baka och laga mat, så det är tråkigt när jag inte orkar det. Men det håller jag tummarna för att det går, mannen min kan kavla pepparkaksdeg och assistenten knådar deg.
—————