Fxkljgharezs

Nu har det inte blivit skrivet på ett tag igen. Jag blir helt orkeslös när jag har mycket ont. Och det har jag nu. Familjen var i Orsa förra veckan och det har såklart satt sig ännu mer i kroppen. En dålig säng, ingen skön sittplats och resan dit och hem. Det gör inte gott för kroppen. Men det är ju skönt att byta väggar att se på. För jag tillbringar min mesta tid inom väggarna. Jag måste gå ut med Ivar, min lilla hund. ❤️ Men annars kommer jag ingenstans. 

Jag har så jäkla ont. Jag försökte ta fyrhjulingen till centrum igår, men lyckades inte. Detta sätter sig på psyket och man känner sig värdelös och som en belastning. Mannen får komma hem och göra sin middag själv tex. Det känns inte bra. Men min älskade gubbe har aldrig sagt ett ont ord om det, att han får göra det mesta i hushållet. Inte på alla år, men han vet hur jag har det. Så fort jag är bättre så gör jag det jag klarar av, och det vet han. Jag tycker det är så roligt när det går. För en vanlig människa som inte har ont, ter sig nog inte städning och matlagning så roligt, men jag älskar det. Då kan jag känna mig som en människa och inte som ett kolli. 

Jag var hos min läkare på reumatologen i förra veckan. Eftersom jag aldrig får ta TNF-medicin mer så har hon inget att ge mig förutom morfin. Och jag får bara ta 10 mg x 2 ggr om dagen. Det hjälper inte just nu. Plaquenil fick jag i höstas och det lindrar lite. Sen är mina levervärden fortsatt höga så jag får inte ta Mtx så det gör säkert sitt till. Jag drog ner på tramadolen, när jag fick reda på att den ger värk vid lång använvändning. Och över 15 år är lång tid och maxdos 400 mg/dag. Nu tar jag bara 100 mg tramadol retard på morgonen. Men vet ärligt talat inte om den hjälper nåt. Jag tog 200 mg tramadol ett tag på dagen och den dubbla dosen gav lite smärtlindring, inte bra såklart men vad fan ska man göra? Men det ger ingen effekt längre och 300 mg vill jag inte ta. Då blir det missbruksvarning. Jag vet ju att det finns sådana som tar tramadol i drogsyfte och får ett rus. Det har jag aldrig känt av. Smärtan har så att säga tagit hand om hela dosen. 

Så just nu är livet inte bra, långvarig svår smärta sätter sig på psyket. Man känner sig värdelös och som en börda. Jag sitter i morgonrocken fortfarande och klockan är redan tio. Det är ett stort företag att göra sig i ordning och gå upp. Att sätta på sig kläderna tex, urjobbigt när armar och händer gör svinont. Men det måste jag göra nu, och göra gröt och sen vid tolv försöka ge min lilla goa vovve en liten utevistelse, ska ta fyrhjulingen dit han kan springa lös, då kan jag åka bredvid. 

Jag har en ny flik nu på sidan. Den heter mitt skrivna, och där har jag lagt en del av sånt jag skrivit under min tid som reumatiker.