Sjuttonde dagen

Igår blev det inget skrivet, orkade inte. Jag var hos min goa, söta arbetsterapeut och fick en inomhusrullator och nya handledsskydd. Underbart att slippa kryckorna inne, de är förskräckliga att ha för handleder, armar och axlar tar stryk. Och en rullator kan man frakta saker på, något så enkelt som en kopp kaffe tex. Helt omöjligt med kryckor. Igår åt jag rester från dagen innan, för det blev över. Mannen fick göra sin egen middag, något han är van vid och aldrig knorrar över. Under alla dessa 26 år då jag varit sjuk, har han aldrig sagt ett ont ord om att jag inte orkar så bra, och att han får göra mer i hushållet. Han är helt fantastisk, min käre man, det är kärlek det. Idag ska jag göra wok, det är så enkelt och gott. Vi köpte en enkel wokpanna för många år sen, mycket billigt på Ica Maxi. Och den är flitigt använd. Det finns så mycket färdiga grönsaksblandningar som är goda, från många olika tillverkare. Sen lägger man bara till tex kyckling och risnudlar (glutenfria, men läs på för säkerhets skull) som vi ska ha idag och lite olika såser, tex fisksås, sesamolja, soja mm. Sen kan man lägga till grönsaker själv, jag är väldigt förtjust i smaken och konsistensen av vattenkastanjer. 

Jag har gått ner i vikt av denna kostomläggningen också. Utan att gå på diet. Än så länge två kilo och jag har tio kilo som jag vill gå ner, jag tror inte övervikt är bra när man är sjuk. Och jag är rädd för att få diabetes, eftersom det finns nära i släkten. Nu ska jag ta fyrhjulingen ut med Ivar, så han får springa lite lös. 

Idag fick jag svar från Frölunda specialistsjukhus. Det var ett mycket trevligt brev. Där står att läkaren läst mina journaler från Sahlgrenska och att vissa inflammationsceller har minskat på det andra och tredje ryggmärgsprovet, om man jämför med det första. Så han tror också att det är biverkan av Enbrel. Det är helt otroligt skönt att det inte är en neurologisk sjukdom. Nu hoppas jag bara att biverkningarna försvinner också. Sen har jag fått en tid hos jourdoktorn för min rygg, så jag ska dit på måndag, mannen får följa med för det känns bra att ha det stödet. Jag är ju bättre i kroppen, men detta med ryggen är ett smolk i glädjebägaren. Jag kan inte ens sitta och sy, försökte lite häromdagen och det gick bara en halvtimme, sen blev det outhärdligt. 

När man har så ont att man inte kan göra något sätter det sig på självkänslan, och man blir nedstämd och känner sig oduglig. Man kan inte göra nånting kanske bara kan ligga och vila eftersom inga av tentaklerna fungerar. Jag känner mig deppig nu pga smärtan som gör att jag inte kan göra det jag vill. Jag har så otroligt mycket saker jag vill göra, om jag bara kunde. Jag älskar att ha saker på g, och jag älskar att tjôta med folk. Men jag är mest ensam med mig själv för jag orkar inte med något annat. Huvudvärken gör ju sitt till. Därför blir det fröjd och gamman när mannen kommer hem. :)